En konstig saga. (Av Jakob).

Det var en gång en hobbit som hette Willenation. Han var så liten så att han kunde stå upprätt och bita av Kim the Kings tånaglar. Men det är inget att skoja om för så kort är jag också, Jackenation. Hobbiten utan tummar. När Kim the King skulle ta sitt årliga bad så hade han redan klippt tånaglarna. Det gjorde att Willenation kände sig sviken och därför hade inte Willenation något att göra. Han tog sin hobbit-hund och gick ut i hobbitlandet, men det tror jag inte finns för Willenation är en liten mytoman. Själv så väntar jag på att mina tummar ska växa ut. Jag börjar ge upp hoppet för ingenting har hänt sedan Sverige vann VM i hobbitbasket. Idag var det en stor dag för Kim the King. Han skulle möta Emot den store, men jag tyckte bara att han är fet. Kim the King har fött upp två pungdjur som vi hobbits skulle rida på. Emot har många coola attacker som är farliga mot alla. Nu ska Kim the King och Emot den ”fete” mötas, öga mot fett stod de. När Kim the King klättrade upp för sin megaultrahydra, stora chihuahua så slog Emot till med en överraskningsattack. Det gick så långsamt så att 179-åriga Gandalf hann se vad som försiggick. Det gick att lura bort Emots armé med kebabrullar. Kim the King slog Emot i magen men han fastnade och då dödade Emot Kim med sin fisattack. Som tur var så kom jag och Willenation och gnagde oss in i Emots organ så han dog. 3 månader senare… Allting var frid och fröjd i Hobbit-landet som jag nyss fick veta fanns. Det visade sig att allting som Willenation hade sagt var sant, som en Hobbit-meny på McHobbit kostade 5 kr. Eller att gamle farfar Kallenation fyllde 1000 år förra sommaren. Vi åkte till Kallenation för att gratulera även om han redan fyllt 1001 år i år. Willenation fick köra för jag har fortfarande problem med tummarna. Det tog oss 5 dagar att åka till Fläskvägen 10, men när vi väl var där blev vi varmt välkomna av Kallenation. Vi gick in i vardagsrummet och satte oss i soffan. I samma ögonblick som Kallenation kom in med fil och flingor så hoppade några feta rövare fram och knöt fast oss med ett grässtrå som vi hobbits inte kunde ta sönder för vi hobbits är kända för att inte vara så starka. När rövarna hade plundrat oss på allt vi hade så var det med nöd och näppe att vi hann vissla på våra pungdjur. Vi transporterade oss till Kim the Kings grav för att baxa några heliga krafter han hade haft i sitt härliga liv. Kallenation tog Kims heliga ölmage, Willenation tog hans Elvis frilla och jag tog hans prilla som han aldrig spottade ut. Den var ascool. Vi hoppade på våra pungdjur och då landade Kallenation på en spik… Ni vill inte veta var. Jag sa ”Jalla, Jalla” och då for vi iväg till slottet som vi inte visste var det fanns, därför använde vi oss av den inbyggda GPS: en som var inbyggd i Willenations bäver. Ungefär halvvägs till slottet så kände Kallenation att han hade lite ont så vi undersökte saken. Vi använde en lie för han är hårig som en liten apa där bak. Han hade en infektion i den högra skinkan. Medan Kallenation led så sjöng vi andra karaoke med Spice Girls. När vi var framme så gick Kallenation på dass, (det lät så ända in i bängen). Efter att vi hade väntat så promenerade vi tillsammans till en mystisk skog och där såg vi Killum sitta och prata med sig själv vid en vattenpöl. Han sa något med att ”döda” och att ”leva”, det gav mig rysningar. Jag ringde ostnyllet och sa att jag såg Killum och att han var vid en vattenpöl i ”De tusen pölarnas land”. Ostnyllet svarade att jag var en hopplös parasit som inte förtjänade att leva. Jag la på och brydde mig inte mer om någonting.