Den vackra Prinsessan!

Det var en gång för länge sedan en ensam liten gubbe som bodde på ett berg. Gubben var aldrig glad. Ingen visste varför gubben var så sur hela tiden. En dag när gubben vaknade var han glad. För att det var ingen vanlig dag. Utan idag var det prinsessan födelsedag. Idag skulle gubben ner till staden för att äntligen få se den fantastiskt fina prinsessan. Gubben hade alltid tyckt att prinsessan var den vackraste i världen. Men han tyckte inte att det var någon idé att han försökte få prinsessan som sin fru. Men idag var han bestämd på att hon skulle bli hans. Gubben började morgonen med att sätta på sig sina finaste byxor och den finaste skjortan, som aldrig hade varit använd. Sedan begav han sig in till staden. När han väl var nere i staden såg han inte prinsessan någonstans. Han gick runt och frågade om någon hade sett prinsessan. Men alla svarade samma sak, att dem inte hade sett en skymt av någon prinsessa. Men då bestämde sig gubben att gå till slottet istället. Ju mer han närmade sig, ju mer ljud från människor hörde han. Snart var han framme, och då såg han allt folk som stod utanför slottet och köade in. Men gubben hade ingen aning på vad alla gjorde och inte heller varför dem stod och köade in. Alla skrek samma sak. - Prinsessan ska bi min. Då hade han en liten aning på vad som försiggick. Men för att vara helt säker frågade han en kille som stod i kön och skrek.

-Varför står ni här och köar?, sa gubben med en svag röst.

– Prinsessan ska välja sin prins idag, sa killen snabbt. Gubben hade aldrig vart gladare. Men det var en sak han tvekade på, hur skulle han kunna bli prinsessan prins. Jag är inte snygg, jag är inte stark, jag är inte smal, tänkte gubben för sig själv. Tankarna tog över honom. Nu hände det som inte fick hända, gubben vände sig om och skulle gå hem. Men han hann bara ta ett steg, innan killen han pratade med, skrek.

– Vart ska du?, sa killen.

- Jag har ingen chans på prinsessan, sa gubben med gråt i halsen.

-Alla har en chans på prinsessan, sa killen.

– Nej, inte jag.

-För jag är ful och tjock sa gubben.

-Men prinsessan tycker om tjocka gubbar.

– Gör hon?, svarade gubben glatt.

– Det är klart, hon tycker om alla slags gubbar. Gubben han bara vände sig om, då han såg att prinsessan stod och tittade på honom. Gubben låtsades som om han inte såg henne. Gubben hann knappt blinka förrän kön nästan var helt slut. Nu var det killens tur att gå in. Gubben hann inte ens säga ett lycka till , förrän killen var inne i slottet. När det var gubbens tur att komma in, såg han inte killen längre. Sedan funderade han inte mer på det. Nu var han ett handtag ifrån prinsessans dörr. Precis när han skulle trycka till handen och öppna, kom det in en vakt, och sa att han hade smugit sig in. Gubben blev förtvivlad och sa genast att han inte hade gjort det, och han sa också att han hade stått i kön och köat i timmar. Vakten trodde honom inte, hur mycket han än bad. Gubben blev genast utkastad. Prinsessan hörde allt vakten och gubben hade sagt till varandra. Då sprang prinsessan genast ut ur sitt rum, ner till entrén där hon ser gubben långt där borta gå sin väg. Då ropade prinsessan argt på vakten.

– Vad har du gjort?, sa prinsessan.

– Jag kastade ut en gubbe som hade smitit sig in, sa vakten stolt.

- Men det var inte vilken gubben som helst, sa prinsessan. Vad väntar du på, sa prinsessan med en bestämd röst. Spring efter honom och hämta hit han. Han ska bli min, sa prinsessan. Det var inte så lätt som prinsessan trodde. Både kungen, prinsessan, drottningen sprang runt och letade. Men ingen hittade den stackars gubben. Prinsessan letade över allt, förutom på ett ställe. Det stället som hon inte visste vart det låg. Jo, nämligen gubbens hus. Innan hon såg gubben genom sitt fönster, hade hon aldrig sett någon sådan snygg gubbe. Hon hade heller aldrig hört talas om gubben. Prinsessan letade i nätter och dagar. Men hon kunde inte föreställa sig var han var. Prinsessan grät varje kväll. Hon hade aldrig varit så arg på någon som hon var på vakten. Hon tyckte i princip att vakten hade förstört hennes liv. Vakten var inte lika övertygad om detta. En dag bestämde sig prinsessan att idag ska jag hitta honom, om jag inte hittar honom ska jag gå ner till ån och aldrig mer komma tillbaka. Hon började morgonen med att skriva stora anslagstavlor med en beskrivning med gubbens utseende på. Sedan sprang hon genast ner till staden och satt upp anslagstavlorna. Ingen i byn reagerade på anslagstavlorna. Prinsessan var på väg att ge upp. Hon gick hem och funderade lite till. Hon kunde inte komma på var han höll hus. Hon smög sig sedan ner genom huset så att ingen skulle se henne. Sen gick hon raka vägen till baksidan av huset. Då hon genast såg en liten mörkhårig människa sitta på en stock vid ån. Hon hade ingen tanke på att det var gubben. För varje steg hon tog, blev hon allt gladare. Nu var det bara två steg kvar. Då hörde hon plötsligt en röst hon aldrig hade hört förr. Det var inte människan som pratade, det var hon säker på. Hon vände sig hastigt om, och såg då en riktigt konstig syn. Jo, hon såg ett träd prata. Hon visste inte vem trädet pratade med, så hon frågade med den ljusaste rösten hon kunde.

- Vem pratar du med? , sa hon till trädet.

– Dig , sa trädet.

– Hur vet du att jag letar efter gubben? Sa prinsessan.

– Alla vet det , sa trädet. Nu ser hon det som hon trodde var en dröm. Människan som satt på stubben vände sig om. Hon släppte alla tankar , och sprang fram till gubben som just hade ställt sig upp för att ta emot flickan i sin stora famn. Hon kunde inte bli lyckligare. Sedan levde dem lyckliga i alla sina dagar.