A little hobbit

Kapitel 1 Minas Morgul…

En gång i det twistade , läskiga landet Minas Morgul i Angmar fanns en orch eller igentligen några tusen men …saksamma.

Han / den hette ostnylle fast hans riktiga namn som alla skiter i var (Blä Blo).

Ostnylle (Blä Blo) hade en följeslagare han hette Killum men det som är chockande är att Ostnylle (Blä Blo) inte är en orch utan en mixad ras som var en -blandning av hob , dvärg , alv och människa.

Han hade en kompis som hette Jackenation….om man hade lektioner i svenska med honom (finns inte svenska där men ändå) skulle man bli drygad för han kan inte stava till "välkomna" som skulle störa såna bra barn som Ostnylle (Blä Blo ).

En dag reste sij dvärgen Ludvag och utbrast. - MAT!! då reste sig trollkarlen Kandalf den knäppe (ur allas perspektiv) upp och skrek :

-käften ost nylle !!!!

-Vad har jag gjort sa Ostnylle (Blä Blo) ledsen .

–Inte du din skit apa jag menar dvärg weirdot.

-Jaha….ska inte lägga mig i förlåt kandalf.

-Jo nu tycker jag att vi gör ett icke behövande uppdrag ….vi snor ringen från Frodo och slänger den själva i elden Skrek Kandalf !

-Men varför det Kandalf? Sa alven Lanus chockad. –

-Därför det gör oss till hjältar ärthjärna och dom där 20 orcherna utan för börjar komma in vi kanske rent av är döda ikväll.

Ett slagsmål senare

-Vi ger oss av i kväll mot Mordor och gör ett bakhåll och dödar alla i vår väg.

-Men Kandalf du sa ju att vi kanske dör ikväll . -Jaha din dumma alv då sticker vi nu.

Kapitel 2 Det failade brödraskapet

En lång färd senare kom det failade brödraskapet fram till fylke.

-Men Kandalf skulle inte vi mot mordor? -Ja juste du har rätt Jackenation…. -Helvetets **#******* ****** *@******#***#**** *@******** ****** ( Tre arga minuter senare ). -Jaha det här var ju oplanerat om bara inte skägg nissen hade blivit av med kartan och berättat allt på en pub. Ludvag vart blod röd i ansiktet och skyllde på att Lanus hade lurat honom. -Men kandalf, titta en båt som går till mordor vi tar den.

Sa Ostnylle.

-Nej nej nej din sjuka mix ras seru inte man måste ta med egen mat isånnafall. Det är därför jag är ledaren jag gör inga såna misstag. -Men kandalf den åker snart kom igen. -NEJ bara för det får du bära allas packning. -Men Kandalf ..... -Käften och du Killum sätt på dej ditt koppel. Men hussbonde gav osss aldrig ett ……Killum Killum (med konstig röst ). -Nu är jag trött på dej du ska ee….eee…eeh …Käften bara. En dag senare…. -Men Kandalf hallå ska vi gå nån gång ?? -Vi har stått här hela kvällen . –Och jag är hungrig. Jämrade Ludvag.

-Va?? Har vi inte gått en , konstigt jag dagdrömde att vi var i Mordor och hade mördat Frodo och tagit ringen. -Sak samma fortsätt framåt. OMG OMG var är Killum? En dag sa Kandalf. -Vänta lite…vart är hunden …eeh…öh jag menar Killum. -Men Kandalf vare inte han du slog ner och la i potatis säcken?

Undra Lanus.

-Nej nej det var den dära korta jäveln…Ostnylle tror jag han hette. Sa Kandalf obekymrat sen fortsatte dom gå och glömde bort Killum. 13 dryga minuter senare

-Kandalf ska vi inte stanna och äta. Undrade Lanus. -Nej du gnällde ju att vi skulle dö så vi hann ju inte packa din åsna , och hur mår den korta idioten? -Ludvag eller Ostnylle ? -Ostnylle såklart din människo katt.

-Han återhämtar sig … attans myggorna biter på mina ben. -Det är jag jackenation. - Ja och vad fan vill du da ,vill du hamna i potatis säcken eller kortis? -Nej nej givetvis inte ( och kolla på Ostnylle ) det är bara det att jag ser Frodo och hans brödraskap där framme. -VAR!!?? Skrek kandalf vilt?

-Jag sa ju där framme är du döv eller. -Jag har inte tid att spöa skiten ur dig än. EFTER DOM skrek kandalf . -Nej vänta kandalf det är ett stup där skrek jackenation. Men det var för sent kandalf hade redan ramlat ner där. Vad ska vi göra ropa Ludvag försräckt ! -Jag tycker att vi ska… -Tyst Jackenation vi har inte tid att tänka IMPROVISERA !! skrek Lanus.

Sen slängde han ner Ostnylle ner för stupet . -Det är ju barbariskt. Sa jackenation. För sent sa Lanus och knuffa i Jackenation också. -Så Ludvag ska jag slänga i dig eller hoppar du i själv undra Lanus?

-Eh ehh jag…hoppar…själv ?

-Bra val hoppa nu.

Och sen hoppa Lanus också i.

Kapitel 4 Den sjuka gubben.

-Vid den helige Williams kalsonger vad mörkt det är här. Sa Ostnylle som hade turen att landa på ett dött djur. Men vid williams skägg var är vi ? Det sista jag kommer ihåg var att nån, tror det var Kandalf som ”smög” upp bakom mig med en potatis säck och spöa skiten ur mig. Men vad gjorde jag ? -Jag prata ju bara om att man blir senil när man blir gammal . -Vänta vem där ..? -Det är jag jackenation .

-Jaha men hur hamna vi här? Kandalf sprang ner i det här stupet och Lanus ”improviserade” och slängde ner dig , mig , sej själv och ludvag hoppa tror jag. Jaha det förklarar ju …men vart är Kandalf alla utom han är här och vi kom väl cirka 30 sek efter han ? Ja vad konstigt sa jackenation kom ostnylle vi letar. Vänta lyssna sa jackenation, hör du? Ostnylle bara stog där och log för sig själv.

-Hallå ostnylle? -Hör du mig ? Men ostnylle bara stog där. Men vilken stolle sa jackenation och gick fram och kolla ..Holy shit du har ju blivit av med ett öra . Vad sa du sa ostnylle han hörde lite svagt att jackenation pratat. -JAG SA JAG TROR JAG KAN SE NÅT!! Jaja du behöver inte skrika mutra Ostnylle. Dom gick fram till ljuset och där satt en gubbe med vilt skägg ,naken förutom djur skin runt midjan . Herregud sa ostnylle och gapade. Vänta lite jag tror det är kandalf , kolla det är en sån hatt Kandalf har….men jag är inte säker vänta lite . Jackenation plockade upp en sten och slängde på gubben, ett ögonblick senare hoppa gubben upp och skrek ska du ha stryk ditt***¤¤##””@ och hoppa på jackenation och spöa skiten ur han. Kolla sa ostnylle det är kandalf. Kapitel 5 : Ruschen Eftersom jag kan hålla på oändligt gör jag er en tjänst jag hoppar fram till slutet. Kapitel (återkommer med det) : Mordor .

Nu äntligen är vi framme sa Kandalf och torka av svetten av pannan. Ja äntligen sa Ostnylle vi var med om mycket. Ja verkligen som när Killum vart upp äten av draken , Jackenation som nästan dog av bläckfisken m.m men nu pratar vi inte om det utan…..men vänta vad händer nej nej NEJ Frodo slängde ringen i elden vi blev inga hjältar NOOOOO! Men kandalf det kommer lava vi måste springa.

ALDRIG HAN SKA DÖ hmm … men hur …vänta där springer han och Sam, dom hoppar upp på den dära stenen. Men kandalf det är lava iväg vi kommer inte över sa jackenation utan sin näsa. (försvann kapitel 53).

-Men kandalf jag har en idé. Sa Horn van Svasellvån en pompös idiot som hittades vid gränsen till Jackobs saga. Jag tycker vi hooooopar. Sa han och hoppa rätt ner i lavan. -Då vart vi äntligen av med den jubelåsnan ..tönt…..ärthjärna…..gristryne. (mumlade Kandalf) Vänta jag har en plan utbrast Kandalf . -Vad är den sa Ostnylle chockad. -Jag ska bara…HIIIAYYH och slängde i Ostnylle , Jackenation ,Ludvag , Lanus. Haha det var nödvändigt offer sa Kandalf skrattande och tog sats. -Cowabonga!! Sen hoppade Kandalf på alla dom dödas kroppar men råkade halka på kastrullen som Jackenation hade på ryggen (kapitel 73).

Kapitel ? : Ord från författaren.

Så kan det gå när man går ut i en okänd värld med en metatl sjuk gubbe i täten. När jag skrev denna berättelse tog jag inspiration från lotr , en hobbits berättelse och tv kanaler… , jag skriver denna ”bok” i minne av :Kandalf (kalle)

Ostnylle (mig)

Jackenation (Enroth)

Killum (Kim)

Lanus (Linus)

Ludvag (Ludvig)

Och många mer Hoppas ni har haft trevligt under min bok / kommande film. 

En bild på mitt brödraskap

Och en bild på killum när han gifte sig (kapitl 167)

Uppgifter

1. Läs igenom dina kamraters sagor.
2. Skriv en kommentar till varje saga, där du talar om vad som är bra med sagan och bilden och vad som kan förbättras.

Kungen Kim

Det var en gång en kung som hette Kim. Kim var rik och ägde mycket mark och slott. Han hade en stor arme och dom var ungefär 10000 tusen man. Och alla var olika. Några var hobbit andra var chihuahua och trollkarlar. Kim hade tre vakter som skulle överbevaka han. Det var två hobbits och en trollkarl. Dom två hobittarna hette Jackenation och Willenation och trollkarlen hette Gandalf. Kim hade ett husdjur och det var en kossa som fick stå på en altan. En dag skulle Kim ut i krig och halva hans arme skulle ut mot den store Arnold som han kallar sig själv. En dag senare var det dags för krig. Det stod mellan Arnold och Kim med sin chihuahua mot Arnold den store. Kim kastade Jackenation på Arnold men Arnold hoppade undan och tog fram sin kniv och stack honom i benet och sen hoppade en mystisk man upp och sköt honom med en pilbåge, så att Arnold dog. När Kim frågade vad han hette så sa att han hette Gandalf den store. När dom gick tillbaka till slottet frågade Kim om han ville vara med i truppen och då sa han JA. 5 månader senare… Det var en fridfull dag i hobbit land allt var okej efter att Gandalf fick vara med i truppen . Jackenation hade fyllt 19 år och då gratulerades han med ett heligt sätt genom att sätta svansen på grisen. Efter festen gick alla ut och grillade och gjorde efterfest. Alla var samlade och alla hade roligt. Efter en kvart hörde Gandalf att någon var i skogen. Han sa till Willenation att han skulle gå och titta. Och willenation gick och kollade vad som var där. Han sa till Gandalf att han inte såg någon. Då gick Gandalf dit och kollade då var det ingen där. Efter 1 timme så hörde Willenation att det verkligen var någon där. Gandalf och Willenation sprang dit och kollade och då var det en vampyr. 45 sek senare -Vi har honom sa Gandalf till Willenation. Dom tog vampyren i tungan och kastade honom i bajshögen som låg där, bredvid den andra bajshögen. När dom gick tillbaka till slottet så stod den kungliga Kim i fönstret och sa: -Kom hit Gandalf och Willenation du kan stanna. Där när Gandalf gick upp till Kim sa han. -Det är snart krig och Gandalf var helt förstörd av skräck. På kvällen sa Kim att alla måste vara uppe om någonting skulle hända. Till och med kossan skulle vara uppe på sin vakt. 20 timmar senare Det skulle vara dags för krig och alla satte på sig sin rustning och gav sig av till Midgård där dom skulle mötas i krig. Det stod mellan Kim den store och Bertil Fabergés Juhlin. De stod på Midgårds långa gata alla sprang mot varandra och slogs och kastade pinnar på varann. Kim slog sig förbi alla soldater och gjorde en 360 över Bertil och stack honom i ryggen med en dolk så att Bertil dog. Dom återvände hem med trötta soldater och blodiga kroppar och brutna ben. När dom kom hem gick alla och tvättade av sig och satte på sig nya fräscha kläder. När det skulle vara dags att lägga sig så stängde Kim portarna och matade djuren. 1 månad senare Det var en fridfull dag i Hobbitland. Och allt var som det skulle Kim var fortfarande kung. Willenation hade blivit en fri bonde bredvid slottet. Jackenation hade blivit chef och styrde över alla vakter. Och Gandalf hade lärt sig nya krafter. Och det fanns inga att slåss mot förutom demonerna som bodde i deras drömmar.

Pojken och dvärgen

Det var en gång en helt vanlig bondpojke som var väldigt trött på sitt vanliga tråkiga liv på bondgården med sin mor och far. Så en dag när Will bestämde sig för att ge sig ut och ta reda på om det verkligen fanns magiska djur som i alla sagor. Den morgonen gick han upp tidigt för att äta frukost och skrev en lapp till sin mor och far, när han var klar lade han lappen på bordet och gick. När hans mor och far vaknade undrade de var Will var så dem började leta efter honom men hittade lappen på bordet istället där det stod: Hejdå mor och far jag trivs inte här så jag bestämde mig för att ge mig ut i världen på äventyr. Will Will började med att leta efter djuren i den mörka tätt växta skog i kanten av byn som alla varnade för att gå in i. Det började bli sent när Will kom fram till kanten av by och början av den mörka skogen så Will bestämde sig för att slå upp tältet och börja förbereda sig inför natten. Samtidigt som Will höll på att förbereda sig för kvällen hände det andra saker långt inne i den mörka skogen. – Gå ut och leta efter bär Jake sa dvärg mamman. – Jag måste alltid göra sådant sa Jake. – Gör det bara. – Okej då. – Kom Sam så går vi ut och letar efter bär. Sam som satt på en pinne längre bort i rummet flög över rummet och satte sig på Jakes axel. Jake öppnade dörren och de gick ut – on säger alltid att jag ska göra sådant här. – Sluta gnäll Jake. – Jag tror jag rymmer hem ifrån jag orkar inte mer följer du med Sam. – Jag vet inte riktigt. – Kom igen. – Okej då. – Vi sticker när hon ligger och sover. – Men vart ska vi då? – Det löser sig. Två timmar senare. – Jake jag tror hon sover nu. – Okej Jake smyger ur sängen och på väg till ytterdörren precis då sparkar han till en hink som stod bredvid dörren men eftersom det var så mörkt såg han inte den. Det skramlade högt om hinken så de öppnade dörren och sprang iväg de kommit en bit så stannade de upp och lade sig ner för att vila sig men somnade snabbt de gjorde Will också. Kapitel 2 Den mörka skogen När Will vaknade hade solen redan gått upp, det såg ut som det var mitt på dagen. Han skyndade sig att packa ihop sina saker och stack in i skogen. Det var väldigt mörkt i skogen även om det var mitt på dagen. Det blev bara mörkare och mörkare ju längre in i skogen man kom. Shit! det är redan dag. – Vadå Jake? – Ja det är dag Sam om du inte fattat det så kanske dem börjar leta efter oss. – Då börjar vi gå då. – Dem reste sig och började gå. Efter en timme så såg de något som rörde sig längre fram bakom busken – Det ser ut som jag vet inte vad. – Flyg fram och titta vad det är för något Sam. – Okej. Han flög fram försiktigt och satte sig högt upp i ett träd nära saken. Han satt där ett tag och funderade sen kom han tillbaka. – Vad var det för något. – Det ser ut som en orch. Will gick där och funderade på vad han skulle göra om han fick se ett magiskt djur, plötsligt hörde han något prassla till bakom busken. Han lossades att han inte hade hört något och fortsatte att gå samtidigt som han tog upp en pinne – Kom igen Sam, vi hoppar fram och slår ner honom Sam du biter honom benet och jag hoppar på honom sen binder vi honom och frågar vad han är för något. – Okej. – Attack! Kapitel 3 Överfallet – Dem hoppade fram, Sam flög fram för att bita Will i benet men det hade dem inte räknat med var att Will hade en pinne i handen han slog till Sam i luften, Jake var precis på väg att hoppa på när han blev slagen på huvudet. – Aj det där gjorde ju ont. – Vad tror du det gjorde för mig då. – Men du blev inte slagen på huvudet. – Nej men i magen. – Vad bara tyst ni två, vad är ni för något? – Detsamma vad är du? – jag är en människa du ser ut som en hobb. – Nej ser du inte skillnaden jag är en dvärg vi har lika långt skägg som vi är långa, hobber har hår på fötterna och är små dryga saker. – Men varför överföll ni mig. – För att vi ville ta reda på vad du var för något. – Var kommer ni ifrån? – Vi kommer från skogen. – ok. – Den där ugglan, jag hörde att den kunde prata vart är den ifrån? – Jag hitta Sam när han var liten vid kanten av det stora berget bergs han är en bergs uggla dem är större än vanliga ugglor och dem kan prata – Vart ska ni – Vet inte riktigt någon stans långt bort här ifrån du då vart ska du? – jag skulle ta reda på om det fanns magiska djur som kunde parta men nu när jag vet att det finns ugglor som kan prata så vet jag inte riktigt vart jag ska – det finns ju andra sorters djur som tillexempel bergs draken – den skulle jag kunna tänka mig se sa Will men jag hittar inte dit bara – men det gör vi eller hur Jake – ja det gör vi – det var på väg att bil mörkt när dem började sin vandring – Hur långt är det till bergen? – jag vet inte riktigt kanske en dags vandring – okej – men det börjar bli mörkt så jag tycker vi ska vila – nej det gör vi inte, vi fort sätter att gå då är vi framme imorgon – jaja kapitel 4 berget – det var dimmigt och mörkt när dem kom fram till i berget – vad ska vi göra nu – klättra så klart vad trodde du – Vet inte det kanske fanns någon gång. – De började klättra det tog ungefär en timme att klättra upp för halva berget när de kommit dit så hittade de en grotta de gick in i grottan där längst inne så såg dem något som liknade ett svärd Will tog svärdet och Jake tog en pilbåge. – Dem började klättra när de var framme så hade det börja regna – Högst upp på toppen så var det en del av berget som hade gått sönder i mitten av toppen så låg draken. – Under draken så låg det en diamant Will, Jake och sam smög fram till draken för att ta diamanten men när de var en ungefär 2 meter ifrån så vaknade draken dem kastade sig åt sidan. – Vad ska vi göra nu hade du tänkt Will. – Jag vet inte men om Sam flyger och distraherar draken så kan vi smyga fram och ta diamanten. – Men hur ska vi komma ner sen då. – Vi hoppar. – Okej. – Jake vad gör du? – Jag ber till min gud att vi ska klara det här. – Nu kör vi då sa Sam. Sam flög runt i cirklar framför drakens ansikte medans Jake och Will försökte ta diamanten när dem tagit diamanten så ser dem Sam bli ner slagen av draken – Sam! Skrek Jake. Han tog sin pilbåge och sköt på draken men draken märkte inget nästa pil han sköt träffade ögat draken slog till Jake – Vad ska jag göra nu tänkte Will. Just då slog blixten ner på draken och draken ramlade ner för berget och dog . Två dagar senare vaknar Jake upp i ett ljust rum på en säng. – Hur är det sa Will. – Bra men hur mår Sam. – Han mår bra han bröt bara vingen – Precis då kom han in – Sam! – Jag lämnar er nu sa Will och gick

En konstig saga. (Av Jakob).

Det var en gång en hobbit som hette Willenation. Han var så liten så att han kunde stå upprätt och bita av Kim the Kings tånaglar. Men det är inget att skoja om för så kort är jag också, Jackenation. Hobbiten utan tummar. När Kim the King skulle ta sitt årliga bad så hade han redan klippt tånaglarna. Det gjorde att Willenation kände sig sviken och därför hade inte Willenation något att göra. Han tog sin hobbit-hund och gick ut i hobbitlandet, men det tror jag inte finns för Willenation är en liten mytoman. Själv så väntar jag på att mina tummar ska växa ut. Jag börjar ge upp hoppet för ingenting har hänt sedan Sverige vann VM i hobbitbasket. Idag var det en stor dag för Kim the King. Han skulle möta Emot den store, men jag tyckte bara att han är fet. Kim the King har fött upp två pungdjur som vi hobbits skulle rida på. Emot har många coola attacker som är farliga mot alla. Nu ska Kim the King och Emot den ”fete” mötas, öga mot fett stod de. När Kim the King klättrade upp för sin megaultrahydra, stora chihuahua så slog Emot till med en överraskningsattack. Det gick så långsamt så att 179-åriga Gandalf hann se vad som försiggick. Det gick att lura bort Emots armé med kebabrullar. Kim the King slog Emot i magen men han fastnade och då dödade Emot Kim med sin fisattack. Som tur var så kom jag och Willenation och gnagde oss in i Emots organ så han dog. 3 månader senare… Allting var frid och fröjd i Hobbit-landet som jag nyss fick veta fanns. Det visade sig att allting som Willenation hade sagt var sant, som en Hobbit-meny på McHobbit kostade 5 kr. Eller att gamle farfar Kallenation fyllde 1000 år förra sommaren. Vi åkte till Kallenation för att gratulera även om han redan fyllt 1001 år i år. Willenation fick köra för jag har fortfarande problem med tummarna. Det tog oss 5 dagar att åka till Fläskvägen 10, men när vi väl var där blev vi varmt välkomna av Kallenation. Vi gick in i vardagsrummet och satte oss i soffan. I samma ögonblick som Kallenation kom in med fil och flingor så hoppade några feta rövare fram och knöt fast oss med ett grässtrå som vi hobbits inte kunde ta sönder för vi hobbits är kända för att inte vara så starka. När rövarna hade plundrat oss på allt vi hade så var det med nöd och näppe att vi hann vissla på våra pungdjur. Vi transporterade oss till Kim the Kings grav för att baxa några heliga krafter han hade haft i sitt härliga liv. Kallenation tog Kims heliga ölmage, Willenation tog hans Elvis frilla och jag tog hans prilla som han aldrig spottade ut. Den var ascool. Vi hoppade på våra pungdjur och då landade Kallenation på en spik… Ni vill inte veta var. Jag sa ”Jalla, Jalla” och då for vi iväg till slottet som vi inte visste var det fanns, därför använde vi oss av den inbyggda GPS: en som var inbyggd i Willenations bäver. Ungefär halvvägs till slottet så kände Kallenation att han hade lite ont så vi undersökte saken. Vi använde en lie för han är hårig som en liten apa där bak. Han hade en infektion i den högra skinkan. Medan Kallenation led så sjöng vi andra karaoke med Spice Girls. När vi var framme så gick Kallenation på dass, (det lät så ända in i bängen). Efter att vi hade väntat så promenerade vi tillsammans till en mystisk skog och där såg vi Killum sitta och prata med sig själv vid en vattenpöl. Han sa något med att ”döda” och att ”leva”, det gav mig rysningar. Jag ringde ostnyllet och sa att jag såg Killum och att han var vid en vattenpöl i ”De tusen pölarnas land”. Ostnyllet svarade att jag var en hopplös parasit som inte förtjänade att leva. Jag la på och brydde mig inte mer om någonting.

jonnas saga

Prinsessan och pysslingen

För länge, länge sedan, det var då allting började. Med att prinsessan Juniora var i sin skola med många andra prinsessor. Det var då fröken berättade att det skulle bli en bal på prinsessan Junioras slott. Man skulle ha en varsin prins att gå till balen med. Och det var extra viktigt att prinsessan Juniora skulle ha den stiligaste prinsen, att gå med till balen. Fröken tog in alla prinsar i klassrummet. Men det var ingen prins som gick fram till prinsessan Juniora, för att be om att gå till balen med henne. Alla hade nu en prins att gå med till balen, förutom Juniora. Juniora gick med tunga steg hem till slottet, och snyftade för sig själv. Juniora var

väldigt blyg, snäll och vacker. Men hon förstod inte själv hur vacker hon var. Hon satte sig i fönstret högst upp i slottet och grät.

- Varför är inte jag lika vacker som de andra prinsessorna?, frågade hon sig själv. Kungen hörde hur ledsen hon var och sa:

- Hur är det fatt Juniora?

Prinsessan försökte berätta allt om hur det var. Morgonen därpå fick kungen en brilliant ide. Han skickade alla prinsar i landet till slottet. Prinsessan Juniora fick träffa alla prinsarna. Men det var ingen som hon tyckte om. Alla prinsarna var söta men inte stiligare än de andra prinsessornas prinsar.

- Jag är ledsen Juniora men det var allt jag kunde göra, sa kungen förtvivlat.

Prinsessan tänkte för sig själv, jag kommer aldrig att hitta någon prins till balen. Prinsessan gick ner till köksbordet, där middagen var serverad. Prinsessan satt och rörde i maten.

- Ursäkta, men jag är inte så hungrig, sa prinsessan ledsamt och gick upp på sitt rum. Prinsessan gick och la sig i hennes säng och somnade. Hon sov och sov. Hon hade en underbar dröm och ville inte vakna. Prinsessan drömde om att hon hade den stiligaste prinsen i landet. Prinsen och Juniora gifte sig och fick två vackra barn. Prinsessan Juniora vaknade av att kyrkklockorna ringde klockan 07.00 på morgonen. Den tid prinsessan brukar vakna vid. Men hon ville verkligen inte vakna ur den underbara drömmen, och sen vakna upp till motsatsen. Prinsessan juniora förstod att hon fick ta sig ut att hitta en prins på egen hand. Hon gick snabbt ner till köket och skrev en lapp till kungen och drottningen:

Hej mamma och pappa, jag beger mig ut på egen hand efter att hitta en prins till mig. Jag tar med mig en egen matsäck och kommer hem senare i veckan. Kram från eran Juniora.

stod det på lappen. Prinsessan Juniora åt snabbt en ordentlig frukost för att orka med en lång färd på jakt efter en prins. Prinsessan Juniora gjorde iordning sin matsäck. Hon tog en liten ryggsäck där hon hade en kudde, lite kläder och stoppade matsäcken i ryggsäcken. Prinsessan Juniora begav sig iväg. Hon gick på en liten stig inne i skogen. Prinsessan Juniora tyckte inte om att gå själv i en skog och att inte kunna se någon. Hon gick och gick tills hon hörde ett ljud. Prinsessan stannade upp och lyssnade, och hörde ljudet igen. Prinsessan visste inte var ljudet kom ifrån. Hon ropade oroligt:

- Vem där?

Prinsessan Juniora fick inget svar tillbaka. Prinsessan Juniora fortsatte att gå när det plötsligt hoppade fram något stort bakom trädet. Den hade en stor näsa, jätteöron med guldringar i och en jättestor mage. Prinsessan skrek till. Prinsessan såg att det var ett stort troll.

- Bli inte rädd. Jag är bara ett troll, sa trollet vänligt.

Prinsessan blev lite lugnare och hälsade på trollet. Det

började bli mörkt och sent på kvällen. Trollet såg att prinsessan var trött och erbjöd sitt hem:

- Du verkar lite trött, du kan få gå hem till mig och vila dig lite.

Prinsessan log och gick med trollet hem till honom. Prinsessan fick en egen säng och mycket mat i magen, och somnade djupt. Prinsessan vaknade tidigt nästa morgon och tackade för sig och började gå iväg för att leta efter prinsen. Prinsessan Juniora kom till ett litet träsk där hon satte sig och åt sin matsäck. Hon tänkte på kungen och drottningen och vad dom sa, när dom såg lappen på köksbordet. Ju mer prinsessan Juniora tänkte på kungen och drottningen desto mer saknade hon dom. Prinsessan Juniora tog huvudet i händerna och funderade på om hon skulle ge upp att hitta sin prins. Och gå hem till kungen och drottningen, när hon plötsligt hörde en liten röst säga:

- Om jag ändå skulle kunna bli stor igen.

Prinsessan juniora tittade sig omkring om det var någon där. Men hon hittade ingen. Hon hörde rösten igen säga:

- Om jag ändå skulle kunna bli stor igen.

Prinsessan tyckte att rösten kom nerifrån och tittade ner på marken. Hon såg en pytteliten människa. Det var en pyssling med en svart kostym och svarta byxor. Prinsessan Junioras skugga kom över pysslingen. Pysslingen hoppade till och tittade upp mot prinsessan. Det första pysslingen tänkte var:” Vilken söt tjej”. Pysslingen sa lite försiktigt:

- Hej!

- Var inte rädd, jag är inte farlig.

- Vad gör en så söt tjej som du i den här farliga skogen?, sa pysslingen. Prinsessan Juniora hörde inte vad pysslingen sa. Så hon tog upp honom i sin hand. Pysslingen upprepade det han sa.

- Vad menar du med farliga skogen?, frågade prinsessan.

- Det har hänt jättemånga konstiga saker på de sista tio åren, sa

pysslingen.

Prinsessan frågade om han kunde berätta vad det var som hade hänt.

- Det har varit bråk mellan alla i skogen och en häxa. Häxan blev arg för några år sedan, men det har aldrig gått över. Pysslingen berättade för prinsessan Juniora att det var på pysslingens första bal. Pysslingen lämnade sin tjej på balen, för att han märkte att hon var ett troll. Då blev häxan rasande. För att det var häxans dotter som han lämnade. Och då förvandlade häxan honom till en pyssling. Och sen dess har det varit bråk i skogen.

- Och ibland längtar jag jättemycket efter att få vara en människa igen, sa pysslingen.

- Men sa aldrig häxan hur du bryter förtrollningen?, frågade prinsessan Juniora.

- Nej, det sa hon aldrig, sa pysslingen dystert.

Prinsessan Juniora erbjöd sig att leta efter häxan, så att häxan

kunde säga hur man bryter förtrollningen och hjälpa pysslingen. Istället för att leta efter en prins. Pysslingen blev jätteglad och tackade så mycket.

- Men vad gör du i den här skogen helt ensam, frågade pysslingen.

- Jag gick bara en promenad, sa prinsessan Juniora.

Så att inte pysslingen skulle tänka på att hjälpa prinsessan, att leta efter en prins, när dom skulle leta efter häxan. Pysslingen nickade för att visa att han förstod. Prinsessan Juniora och prinsen gick och gick för att leta efter häxan. Efter att dom hade gått ett tag satte sig prinsessan Juniora och pysslingen under ett träd.

- Det är helt omöjligt att hitta häxan, jag kan lika gärna ge upp.

- Nej, det är inte ….. men plötsligt när prinsessan Juniora sa det avbröt en röst henne.

- Letar ni efter häxan? hörde dom en röst. Prinsessan Juniora och pysslingen reste sig upp och tittade sig omkring. När dom hörde rösten igen:

- Hahaha, här är jag, vänd er om.

Prinsessan Juniora och pysslingen vände sig om, och såg ett träd med en mun, en näsa, ögon och öron. Prinsessan hoppade till. Trädet skrattade för sig själv.

- Nå, letar ni efter häxan? sa trädet.

- Ja det gör vi, är det möjligen så att du vet vägen till häxan? frågade pysslingen.

Trädet gav en karta till häxans hus, till prinsessan Juniora och pysslingen. Trädet frågade varför dom letade efter häxan. Pysslingen berättade allt för trädet. Trädet sa att vägen till häxan skulle max ta en halv timme. Prinsessan och pysslingen började gå. När dom var framme gick dom ner i en liten grotta där häxan bodde. Det var mörkt och det fanns fladdermöss där nere. Prinsessan Juniora ropade:

- Hallå, är det någon här?

- Vilka är det jag har på besök? ropade en rostig röst.

- Det är Juniora och en pyssling, sa prinsessan Juniora. Häxan kom fram och hälsade på dom.

- Varför är ni här då? frågade häxan kaxigt.

- För länge sedan förvandlade du mig till en pyssling, när jag var på min första bal.

- Fortsätt…, sa häxan.

- Och jag vill veta hur man bryter förtrollningen, sa pysslingen.

- Hahaha, du behöver få en kyss av en prinsessa. Men det är ju omöjligt, ingen prinsessa vill ju kyssa dig, sa häxan taskigt.

Prinsessan Juniora tog tag i pysslingens arm och tog med honom några meter ifrån häxan.

- Det är kanske någonting jag skulle ha berättat för dig. Det är att jag var i skogen för att leta efter en prins, och att inte bara för att gå en promenad. Och jag letade efter en prins för att jag är en prinsessa, sa prinsessan Juniora.

Prinsessan Juniora berättade snabbt för pysslingen att hon skulle ha en bal på sitt slott. Pysslingen och prinsessan Juniora gick tillbaka

till häxan.

- Men jag är en prinsessa, sa prinsessan Juniora till häxan.

Prinsessan tog upp pysslingen och kysste honom länge på munnen. Samtidigt började pysslingen växa upp till en lång, smart och mycket stilig man. Häxan blev ledsen att hennes förtrollning hade brutits och gick in i sin grotta igen. Prinsessan Juniora och den stiliga mannen var glada och gick ut ur grottan.

Sedan började prinsessan Juniora att tänka och sa:

- Men om du var på en bal….

- Ja?.. sa mannen.

- Så måste väl du ha varit en prins? sa prinsessan Juniora fundersamt.

- Ja det är jag, sa mannen.

Prinsessan Juniora tittade på mannen och tyckte att han var riktigt stilig. Inte som alla andra prinsarna, som kungen hade tagit till prinsessan, ifrån hela landet.

Prinsessan och mannen tittade på varandra och båda sken upp. Det var som att dom tänkte på samma sak. Båda tänkte att prinsessan Juniora hade äntligen hittat en stilig prins till balen. Dom gick snabbt hem till prinsessan Junioras slott där balen skulle vara om några dagar. Prinsessan Juniora och den nyblivna prinsen gick glatt hem till slottet och pratade och skrattade hela tiden. När dom var framme vid slottet sprang prinsessan Juniora fram till kungen och drottningen och kramade dom länge. Prinsessan Juniora presenterade prinsen för kungen och drottningen. Kungen och drottningen tyckte att det var den stiligaste och smartaste prinsen, som dom hade sett. På balen gick det som prinsessan Juniora precis hade tänkt sig. Att hon hade den stiligaste prinsen på balen. Att alla andra prinsessorna var avundsjuka på Junioras prins. Och att dom hade det jätte roligt på balen.

Tre år senare levde prinsen och prinsessan Juniora i ett eget stort slott i ett litet land som hette Emaga. Prinsen och prinsessan Juniora hette nu prinsessan och prinsen av Emaga. Prinsen och prinsessan av Emaga gifte sig och fick tre barn, Misa, Fiona och Charles. Ibland tänkte prinsessan och prinsen av Emaga på hur dom träffades

och skrattade lite. Häxan hade träffat ett troll och gifte sig med det. Och häxan var inte ond längre. Prinsessan och prinsen av Emaga, Misa, Fiona, Charles, trollet och häxan levde lyckliga i alla sina dagar.

Den vackra Prinsessan!

Det var en gång för länge sedan en ensam liten gubbe som bodde på ett berg. Gubben var aldrig glad. Ingen visste varför gubben var så sur hela tiden. En dag när gubben vaknade var han glad. För att det var ingen vanlig dag. Utan idag var det prinsessan födelsedag. Idag skulle gubben ner till staden för att äntligen få se den fantastiskt fina prinsessan. Gubben hade alltid tyckt att prinsessan var den vackraste i världen. Men han tyckte inte att det var någon idé att han försökte få prinsessan som sin fru. Men idag var han bestämd på att hon skulle bli hans. Gubben började morgonen med att sätta på sig sina finaste byxor och den finaste skjortan, som aldrig hade varit använd. Sedan begav han sig in till staden. När han väl var nere i staden såg han inte prinsessan någonstans. Han gick runt och frågade om någon hade sett prinsessan. Men alla svarade samma sak, att dem inte hade sett en skymt av någon prinsessa. Men då bestämde sig gubben att gå till slottet istället. Ju mer han närmade sig, ju mer ljud från människor hörde han. Snart var han framme, och då såg han allt folk som stod utanför slottet och köade in. Men gubben hade ingen aning på vad alla gjorde och inte heller varför dem stod och köade in. Alla skrek samma sak. - Prinsessan ska bi min. Då hade han en liten aning på vad som försiggick. Men för att vara helt säker frågade han en kille som stod i kön och skrek.

-Varför står ni här och köar?, sa gubben med en svag röst.

– Prinsessan ska välja sin prins idag, sa killen snabbt. Gubben hade aldrig vart gladare. Men det var en sak han tvekade på, hur skulle han kunna bli prinsessan prins. Jag är inte snygg, jag är inte stark, jag är inte smal, tänkte gubben för sig själv. Tankarna tog över honom. Nu hände det som inte fick hända, gubben vände sig om och skulle gå hem. Men han hann bara ta ett steg, innan killen han pratade med, skrek.

– Vart ska du?, sa killen.

- Jag har ingen chans på prinsessan, sa gubben med gråt i halsen.

-Alla har en chans på prinsessan, sa killen.

– Nej, inte jag.

-För jag är ful och tjock sa gubben.

-Men prinsessan tycker om tjocka gubbar.

– Gör hon?, svarade gubben glatt.

– Det är klart, hon tycker om alla slags gubbar. Gubben han bara vände sig om, då han såg att prinsessan stod och tittade på honom. Gubben låtsades som om han inte såg henne. Gubben hann knappt blinka förrän kön nästan var helt slut. Nu var det killens tur att gå in. Gubben hann inte ens säga ett lycka till , förrän killen var inne i slottet. När det var gubbens tur att komma in, såg han inte killen längre. Sedan funderade han inte mer på det. Nu var han ett handtag ifrån prinsessans dörr. Precis när han skulle trycka till handen och öppna, kom det in en vakt, och sa att han hade smugit sig in. Gubben blev förtvivlad och sa genast att han inte hade gjort det, och han sa också att han hade stått i kön och köat i timmar. Vakten trodde honom inte, hur mycket han än bad. Gubben blev genast utkastad. Prinsessan hörde allt vakten och gubben hade sagt till varandra. Då sprang prinsessan genast ut ur sitt rum, ner till entrén där hon ser gubben långt där borta gå sin väg. Då ropade prinsessan argt på vakten.

– Vad har du gjort?, sa prinsessan.

– Jag kastade ut en gubbe som hade smitit sig in, sa vakten stolt.

- Men det var inte vilken gubben som helst, sa prinsessan. Vad väntar du på, sa prinsessan med en bestämd röst. Spring efter honom och hämta hit han. Han ska bli min, sa prinsessan. Det var inte så lätt som prinsessan trodde. Både kungen, prinsessan, drottningen sprang runt och letade. Men ingen hittade den stackars gubben. Prinsessan letade över allt, förutom på ett ställe. Det stället som hon inte visste vart det låg. Jo, nämligen gubbens hus. Innan hon såg gubben genom sitt fönster, hade hon aldrig sett någon sådan snygg gubbe. Hon hade heller aldrig hört talas om gubben. Prinsessan letade i nätter och dagar. Men hon kunde inte föreställa sig var han var. Prinsessan grät varje kväll. Hon hade aldrig varit så arg på någon som hon var på vakten. Hon tyckte i princip att vakten hade förstört hennes liv. Vakten var inte lika övertygad om detta. En dag bestämde sig prinsessan att idag ska jag hitta honom, om jag inte hittar honom ska jag gå ner till ån och aldrig mer komma tillbaka. Hon började morgonen med att skriva stora anslagstavlor med en beskrivning med gubbens utseende på. Sedan sprang hon genast ner till staden och satt upp anslagstavlorna. Ingen i byn reagerade på anslagstavlorna. Prinsessan var på väg att ge upp. Hon gick hem och funderade lite till. Hon kunde inte komma på var han höll hus. Hon smög sig sedan ner genom huset så att ingen skulle se henne. Sen gick hon raka vägen till baksidan av huset. Då hon genast såg en liten mörkhårig människa sitta på en stock vid ån. Hon hade ingen tanke på att det var gubben. För varje steg hon tog, blev hon allt gladare. Nu var det bara två steg kvar. Då hörde hon plötsligt en röst hon aldrig hade hört förr. Det var inte människan som pratade, det var hon säker på. Hon vände sig hastigt om, och såg då en riktigt konstig syn. Jo, hon såg ett träd prata. Hon visste inte vem trädet pratade med, så hon frågade med den ljusaste rösten hon kunde.

- Vem pratar du med? , sa hon till trädet.

– Dig , sa trädet.

– Hur vet du att jag letar efter gubben? Sa prinsessan.

– Alla vet det , sa trädet. Nu ser hon det som hon trodde var en dröm. Människan som satt på stubben vände sig om. Hon släppte alla tankar , och sprang fram till gubben som just hade ställt sig upp för att ta emot flickan i sin stora famn. Hon kunde inte bli lyckligare. Sedan levde dem lyckliga i alla sina dagar.